Till hösten ska Irma börja på 5-årsavdelningen på dagis. Det innebär delvis nya fröknar, nya lokaler och en hel del nya barn. Framför allt innebär det nya föräldrar.
Igår gick det första föräldramötet för den nya gruppen av stapeln. Jag är inget fan av föräldramöten. Det är något med dem som får mig att känna mig som ett UFO. Likadant med klassfester.
Nåväl. Jag skulle inte informera om Irma och om DS den här gången, det tar vi till hösten. Men personalen presenterar sig och Irmas fantastiska resurs H säger såklart att hon är resurs till en tjej som heter Irma och har DS. Delvis tappade hakor. Jag stålsätter mig och känner att nej, jag gillar inte det här. Det är jobbigt att vara särskild och jag kämpar emot att gå i försvarsställning. Då tänker jag på alla andra ds-föräldrar jag känner: L, M, M, A, S, F, C, P, U, JO, J, C och många, många fler. Ni har också suttit på föräldramöten och ni tycker säkert inte heller alltid att det är så kul.
Det känns skönt. Jag känner mig lite stärkt.
Så tack. Och kram på er alla andra ds-föräldrar som ror i ungefär samma båt. Det är skönt att ni finns.
/Malin
6 kommentarer:
Vi är också med i båten och ror.Båten är stor så vi får plats många. Hoppas du känner att vi gärna tar årtag när det behövs.
Mamma
Jag känner såväl igen den där ufo-känslan. Hur man suttit sig igenom föräldramöten eller andra möten där man känt sig tvungen att förklara eller försvara sitt barn (som är det mest naturliga i världen) inför frågande hakor och tveksamma blickar.
Tack för att du delar med dig. Jag känner mig också stärkt av vetskapen att vi är flera föräldrar med liknande erfarenheter, som vet att våra barn är allt annat än konstiga och märkliga - och mest bara underbara! :) /Englas mamma
Tack snälla för era fina kommentarer!
/Malin
Vi finns också till för er och lilla Irma.
Kram farmor o farfar
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Men man får liksom bita ihopa och tänka att om de andra föräldrarna inte kan se det fantastiska med våra barn så är det dem som har problem inte vi! Tyvärr blir denna känslan inte mindre ju äldre barnet blir men man blir liksom mer och mer garvad men ändå blev jag lite ledsen på sista julpyntsmötet i skolan. Flera av flickornas mammor stod i en klunga och diskuterade att de skulle sova över hos en av tjejerna. Så klart var Emma inte inkluderad i detta. Jag kände hur det i halsen växte och växte till en stor klump. Jag försökte spela oberörd men det var det minsta jag var! Det gjorde så in i bombens ont. När jag kom hem på kvällen lovade jag mig själv att vara så stark att jag nästa gång om något sånt händer ska våga stå upp och säga ifrån att sånt där kan de bestämma utanför skolan! Man får ju inte dela ut inbjudningskort i skolan så varför ska föräldrarna då stå och diskutera detta när jag dessutom står brevid? De borde skämmas, inte jag! Jag försöker trösta mig med att Emma inte vet allt som jag vet och hon har haft DS hela sitt liv så förhoppningsvis är det mitt hjärta som värker mest i vissa såna här lägen?!
Kram
Annika
Ja visst är det jobbigt på dessa mötena/grillningarna mm som är roliga för andra..
Nu på tisdag är det vårens grillning på Es förskola. Vi satt och diskutera igår om vi ska dit. Men i grund o botten är det rba att visa för alla hur "normala" vi är egentligen. Men som skrev malin, vad är normal egentligen. MEN det ÄR jobbigt att sitta där o bli uttittad av alla föräldrar. Skulle så gärna vilja veta vad dom tänker. Det är då jag ibland kan verka tvär o sur men det beror på att man känner sig osäker. Usch jobbigt-jobbigt:(
Men skönt att ha er, alla andra ds föräldrar som vet hur det känns. Att man har någon som man kan prat med som vet exakt hur det känns att ha den klumpen i magen..
Kram på er Malin
Skicka en kommentar