Kalas!

När man har ett barn med DS kan många grejer kännas lite extra känsliga i ens eget huvud.
Idag var det kalas, Irma var bjuden på hennes dagiskompis Karins 4-års kalas.
Bara det känns så roligt tycker jag, jag vet dumt men jag kan inte låta bli att bli lite extra glad för sånt.
Jag valde en av Frejas gamla klänningar och Freja fick välja frisyr på Irma.
Två tofsar skulle det vara, ungefär som Pippi långstrump.
Med paketet inslaget med rosa papper som Irma valde och med 2 röda snoddar i håret gav vi oss iväg.
Lackskor också såklart även om dom klämde lite som Irma sa.
Så här sjöng Irma hela tiden. Lyssna alltså.
Vi, jag och Freja vinkade av Irma och hon själv sprang in på kalaset.
Vi åkte och handlade.
Vid utsatt tid så åkte jag för att hämta Irma men hon ville inte gå hem.
Pappan i familjen sa att det gått så bra och att hon allt var en favorittjej hos honom.
Värme till mig och värme till honom.
Glädje.
Jag såg Irma springa runt i trädgården och hade så roligt så roligt...
- Ja, du ser ju sa pappan, vilket charmtroll.
Jag gick ut och vinkade på henne och sa att det börjar bli dags att gå hem.
Irma gick fram till pappan i familjen, gav honom en kram och sa:
- Tack gubben. Tack!
Sen fick mamman i huset och Karin som fyllde år ett tack och en kram.
Allt känns så "normalt" och fint vad nu normalt är?
Söndagsglädje helt enkelt och nu är nästan gräset klippt också.
/Lasse